OpenLobby.EU
Explore

Klimatsvaret - CCL Sverige

• att skapa den politiska vilja som kan sätta stopp för klimatförändringen.

Lobbying Activity

Response to 2040 Climate Target Plan

23 Jun 2023

Det är av yttersta vikt att EU för en ambitiös klimatpolitik. Åtgärderna bör som minimum följa rekommendationerna från The European Scientific Advisory Board on Climate Change, nämligen att EU:s växthusgasutsläpp 2040 ska ha minskat med 90-95% jämfört med 1990 års nivå. Man ska dock komma ihåg att ur ett historiskt perspektiv har medlemsländerna redan använt upp sin koldioxidbudget. Rättviseaspekten talar därför för att EU borde sikta på negativa utsläpp redan 2040. Unionen har hittills valt utsläppshandel som verktyg för att sätta pris på växthusgasutsläppen. En bättre väg för sektorer som ännu inte täcks av utsläppshandeln vore en stadigt stigande avgift på utsläpp. En sådan avgift tas ut så nära källan som möjligt, till exempel vid oljekällan eller importhamnen. Det företag som får betala avgiften kommer att föra kostnadsökningen vidare, och genom ökande priser på förorenande varor och tjänster (inte minst transporter) styrs alla mot klimatvänligare val. Hushållen, som ju inte kan föra vidare kostnadsökningarna, behöver stöd till omställningen och ska därför få månatliga, direkta utbetalningar av de medel som avgiften samlat in. Unionen eller medlemsländerna behåller alltså ingenting. Ett sådant system har länge förespråkats av Citizens' Climate Lobby och andra organisationer. Likande åtgärder har införts i delar av Kanada och nu i Österrike som "Klimabonus". För att få väljarnas acceptans för koldioxidpriser som måste bli kännbara är det viktigt med transparens och rättvisa. Detta har man sett i nyare forskning, till exempel i [https://doi.org/10.1038/s41558-022-01297-6]. Vi menar att det är enklare att förstå ett system med avgift och utdelning än utsläppshandel. Om ändå utsläppshandel kommer att användas för till exempel vägtransport och marina transporter, är det viktigt att införa någon form av garanterat, stigande lägstapris för utsläppsrätterna, och att ingen fri tilldelning förekommer. För att möta problemet med läckage bör man instället låta gränsjusteringarna (CBAM) kompensera unionens företag för handel med regioner som inte har motsvarande pris på utsläpp. Vi vill också understryka att även utsläpp från skörd av och förbränning av biomassa borde avgiftsbeläggas. Risken är annars stor att skoglig biomassa ersätter fossil energi och därigenom fördröjer omställningen. Endast en mycket liten del av den avverkade volymen (cirka 10 % i Sverige) blir sågade trävaror. Två tredjedelar eldas upp mycket snart som flis, pellets, papper eller biobränslen för fordon. Inom EU förbränns nu flis och pellets från skogar i Nordamerika, Amazonas och europeiska urskogar. Denna klimatförstörande verksamhet kommer att öka katastrofalt när tillgången på fossila bränslen minskar. Till detta kommar att den dominerande avverkningsmetoden i Sverige är kalhyggen. Dessa orsakar extra utsläpp av markbunden koldioxid under flera decennier.
Read full response

Response to Regulation on REPowerEU chapters

20 Jul 2022

Vi är oroliga över det här förslaget, eftersom det sänder fel signaler vad gäller unionens beslutsamhet i omställningen till en utsläppsfri ekonomi. Om investeringar i ny infrastruktur för fossil energi tillåts innebär det en inbyggd målkonflikt i REPowerEU. Initiativet syftar till att minska beroendet av fossil energi och att diversifiera energitillförseln. Om det nu skulle vara så att ny fossil infrastruktur krävs för att bryta beroendet av fossil energi från aggressiva stater som Ryssland (eller för den delen stater som inte respekterar mänskliga rättigheter) bör denna målkonflikt lyftas fram och behandlas av medlemsländerna. Den negativa klimateffekten av nyinvesteringar måste åtminstone uppvägas av de positiva effekterna av att minska fossilberoendet. I förslaget görs för lite för att skapa förutsättningar för att marknaden ska kunna lösa problemen effektivt. Ett sätt att samtidigt stimulera energisparande åtgärder, hjäpa fram förnybar energi och minska unionens beroende av fossila bränslen vore att införa en slags beredskapsskatt på koldioxidutsläpp. Intäkterna från denna avgift skulle återföras till hushållen i lika delar. Detta är ett effektivt och budgetneutralt sätt att tackla problemen, och det skulle dessutom hjälpa de enskilda medborgarna i dessa svåra tider. EU kan välja en teknikneutral policy - som förslaget ovan - eller välja att stödja olika projekt baserat på vaga och subjektiva kriterier. Eftersom förslaget inte innehåller tydliga kriterier för vilka investeringar som skulle godkännas kan man utgå från att de branscher som har mest lobbypengar kommer att gynnas, och inte klimatomställningen. Vi avråder bestämt från förslaget att göra ett undantag från principen om att inte göra väsentlig skada (eng. DNSH). Fossilbranschen får här en orättvis fördel, eftersom alternativen energieffektivisering och förnybara energiprojekt inte ges motsvarande undantag. Det finns heller ingen gräns för hur stora investeringar som får göras under undantaget. På det här sättet undermineras ETS, eftersom undantaget inom REPowerEU tillåter intäkter från att flöda från utsläppshandeln (som ju syftar till att minska utsläppen) till projekt som faktiskt gör väsentlig skada - nya fossila investeringar. EU skulle alltså motverka sin egen policy. Förslaget att finansiera REPowerEU genom att auktionera ut utsläppsrätter från MSR är dåligt. Då man inte säger hur många utsläppsrätter som ska omfattas, kan man inte avgöra i förväg vilken effekten på utsläppen blir. Dessutom påverkas priset av tillgången på utsläppsrätter, så försäljningen skulle till och med kunna ge ett negativt utfall. Framför allt är det skapas ett farligt exeempel för framtiden, då man kan frestas att återigen använda stabilitetsreserven som kassako. Det skadar förtroendet för ETS. För att finansiera REPowerEU vore det mycket bättre att snabbare fasa ut de fritt tilldelade utsläppsrätterna och auktionera ut dem i stället.
Read full response

Response to EU Forest Strategy

4 Dec 2020

“Sustainable management of all EU forests” means that their function as carbon sink is prioritized. The idea of sustainability implies not impeding future generations’ possibilities to meet their needs. Today, when the carbon dioxide level in the atmosphere is already far above the safe and sustainable level, any activity that releases more carbon dioxide is unsustainable by definition. The forest strategy has to explicitly prioritize the carbon sink. Replacing a lost sink is much more difficult than lowering emissions. In fact, it might not be possible. There is a need for financial incentives to encourage forest owners to manage their forests in such a way that carbon sequestration is maximised. Among other things, this means that clear-cutting should be avoided as it releases more carbon into the atmosphere than selection cutting. There are no gains to be made by substitution of fossil-based products with biobased products. Both result in carbon dioxide emissions, and all fuels can be phased out effectively by a rising price on emissions. The best way to reduce emissions is Carbon Fee and Dividend, a steadily rising price on all climate disruptive fuels, fossil as well as biofuels. To ensure acceptance from the general public revenues from the Fee should be distributed as direct uniform payments (dividends, also known as “climate income”) to households. Biofuels from forests must be included in the taxed energy sources since: - Trees sequester carbon dioxide. When trees are cut down this sequestration ceases and therefore the level of carbon dioxide in the atmosphere rises. - When the trees are burned – as they soon are as paper, pellets or other forms of biofuels – levels of atmospheric carbon dioxide will of course rise even more. For references see attached file.
Read full response

Response to Updating the EU Emissions Trading System

26 Nov 2020

We applaud the increased climate ambitions of the Union, but we have to emphasize that setting a goal of climate neutrality by 2050 still is to take unacceptable risks. Emissions have to stop much earlier. The consequences of being wrong about how high atmospheric CO2 levels can be before irreversible effects set in are catastrophic. EU climate policy should follow the precautionary principle (cf. Paragraph 2 of article 191 of the Lisbon Treaty) and listen to the dire warnings from leading climate researchers. Every tonne of CO2 emitted today has to be somehow removed from the atmosphere by coming generations. Allowing emissions to continue until 2050 goes against Article 37 of the Charter of Fundamental Rights of the European Union. Here, we would like to comment on the third option mentioned in the IIA, that of possible extension of emissions trading to emissions from buildings and road transport. Road transport should be covered by a steadily rising carbon fee on all fuels, with proceeds distributed back to the public in order to ensure support. Such a fee would be much easier to administrate than emissions trading. It will also immediately reduce emissions from road transport and promote means of transport with low emissions. Fuels for heating could easily be covered by such a fee as well. The fee is to be levied as far upstream as possible, that is on the producers or importers of the fuel. Prices of goods and services will then rise according to how large emissions they have caused, without detailed regulations being necessary. As increased prices for road transport are immediately felt by households, acceptability for the measure will be crucial. If the raised revenue is distributed in uniform lump-sum payments to households, it will reduce the impact of higher costs, especially for low and middle-income households. Such a system is in place in some provinces of Canada. In Switzerland, a tax on heating fuels is partially recycled via rebates on health insurance. Indeed, the carbon fee should cover all fuels, combustion and waste incineration. Carbon dioxide in the atmosphere yields the same greenhouse effect regardless of what was burnt. Thus, the fee should also include biofuels in order to prevent a rising demand for them when prices on fossil fuels rise.
Read full response

Response to Land use, land use change and forestry – review of EU rules

26 Nov 2020

Setting a goal of climate neutrality by 2050 is to take unacceptable risks. Emissions have to stop much earlier. The consequences of being wrong about at which atmospheric CO2 levels irreversible effects set in are catastrophic. EU climate policy should follow the precautionary principle (cf. Paragraph 2 of article 191 of the Lisbon Treaty) and be based on the dire warnings from leading climate researchers. Every tonne of CO2 emitted today has to be somehow removed from the atmosphere by coming generations. This situation goes against article 37 in the Charter of Fundamental Rights of the European Union which states that the policies of the EU should be sustainable. Forests and soils are our most important carbon sinks. The forestry industry is a major polluter. The European forests are a global asset, like the Brazilian rainforest, and they must not be used for creative bookkeeping in order to hide domestic emissions. Protecting forests as carbon sinks must have priority. Biofuels should not be used as substitutes for fossil fuels, since use of the latter can be lowered by reduced consumption and by energy sources not based on combustion. Biofuels are a diversion on the path to an emissions-free future. Ideally, all emissions should be covered by a carbon fee, including those from forestry. Emissions are instantaneous, and so is a fee. There is much forecasting about how much carbon dioxide forests will be able to absorb, but as the uptake by the European forests is declining, it is not a good idea to use uncertain future sequestrations to cover certain present emissions. Please see the enclosed position paper about biofuels for further arguments against them. Flexibility between the LULUCF sector and the ESR sector can be dangerous as it opens possibilities for member states to inflate their achievements by questionable accounting (as for instance Sweden has tried to do). It would be better to isolate the sector and make the accounting follow sound science. Thus, we rank Option 2 lowest of the three options. Out of the options given, Option 1 is preferred. But the best option for the European Union would be a steadily rising carbon fee on all carbon emissions, with proceeds distributed back to the public in order to ensure support. With carbon emissions from biogenic sources included, the incentives to use forest biomass are lowered, thus protecting carbon sequestration of the forests. A rising price only on fossil fuels will increase demand for biofuels, therefore they too must be priced accordingly. A carbon fee is compatible with the suggested border carbon adjustments. It is market-based and fully follows the “polluter pays” principle. It would also be more transparent than the emissions trading. However, if it is not possible to quickly replace the ETS with such a carbon fee, the fee can be readily applied to every sector not covered by ETS. Within the framework of LULUCF, one could imagine a “logging fee”, where the revenue raised could be recirculated to incentivise landowners to increase sequestration. It can also be used to support rural areas in their sustainability transition and provide support for closer-to-nature forestry.
Read full response